Efter en sista morgonpromenad på stranden vill vi gå in i Lettland idag. Vi hade läst på internet, att du måste registrera dig vid inträde- så vi är exalterade, hur detta kommer att hända. Vi kommer till gränsstationen vid Ainazi och där är den: ingenting alls ?? Ingen tjänsteman, ingen kontroll, du bara kör vidare och du är i Lettland ? Vi är lite förvirrade och vet inte, vad ska man göra. Det finns en utskrivbar blankett på internet – tyvärr har vi ingen kontorsstation med oss ! Så låt oss bara slappna av och tänka, att vi definitivt vill besöka nationalparken Gauja här. Så målet är klart för tillfället: vi kontrollerar Cesis, en plats mitt i parken. Vi måste fortfarande handla lite på vägen, våra förråd håller på att ta slut. Som alltid är det spännande, att se i ett nytt land, vilka specialvaror som erbjuds här. Det är mycket kött här- och korvar, särskilt riktigt vacker, fett fläsk och bacon, plus massor av surkål, inlagd gurka och massor av olika sorters öl (med riktig alkohol). Det hela är superbilligt med våra mått mätt, 50,– euro räcker till storköp.
Anlände till kanten av nationalparken, stora djurfigurer gjorda av sten står på en äng – det är en stor slump. Under vårt besök i Riga tidigare 5 För många år sedan träffade vi den här konstnären på torget och köpte en anka till vår trädgård och en uggla till Hans-Peters företag. Tyvärr är butiken stängd på måndagar !
I Cesis sägs det finnas det största slottskomplexet i de baltiska staterna, det är dit vi är på väg först. men, som du kan föreställa dig, vi tänkte inte på det, att det är måndag idag – slottet är stängt idag ☺. Glöm det, vi tar en liten promenad genom stan och går till turistinformationen. Här får vi tipset, hur man gör elektronisk registrering (som vi sedan klarar av till viss del senare i husbilen) och att det lönar sig, de ”Erglu stenar”att titta på. Så vi följer detta råd, Parkera Henriette mitt i skogen och vandra till dessa sandstensklippor. Detta är en riktig lekplats för Quappo och Frodo: Sand, vatten och bergsklättring !
På turistinformationen fick vi en jättebra broschyr med vandringsleder i nationalparken, vi väljer en trevlig tur för nästa dag. Sade, gjorde, låt oss gå upp lite tidigare (vädret ska vara fint idag !) och leta efter startpunkten för vår vandring i Segulda. På den första parkeringen hittar vi linbanestationen, den trevliga damen vid biljettkassan kan ingen vandringsled ? Så vi prövar lyckan på nästa parkeringsplats vid Turaida slott. Efter misslyckade försök hittar vi en äldre dam, som kan hjälpa oss: och, det finns ett sätt, att vi kan gå härifrån – jag är glad !! Dock kommer hintet i efterdyningarna, att vägen var dåligt skyltad ? Det märker vi snabbt, det är en underdrift – rutten är faktiskt inte alls att känna igen. Vi utmanas vid varje gaffel, att fatta ett beslut och någon gång känner jag inte för det längre och ger upp. Ändå tar vi oss förbi höjdpunkterna: det här är Gutman Cave, die Burg Krimulda, floden Gauja och slottet Turaida. Den sista delen av vägen går vi längs motorvägen – spelar ingen roll, vi är fortfarande nöjda, att vi klarade omgången till viss del. Tillbaka på parkeringen möter vi en annan overlander – naturligtvis från Tyskland. Som alltid finns det mycket att berätta och vi gillar direkt det fina paret från Landshut. Vi bestämmer, att vi ses igen nästa år i Mongoliet.
På kvällen hittar vi ett bra ställe att bo på vid en liten sjö, vi är helt ensamma, hundarna släppte ut ånga, det är otroligt tyst och fridfullt här.
På morgonen kör vi igen till Ezerini, i hopp om, att någon är i verkstaden idag. Gårdshunden är där, men annars dyker ingen upp. Tydligen finns den här konstnären inte längre och vi kan inte ta med en stenälg till Erfelden.
Nu är vi fortfarande nära 80 Kilometer bort från Riga och vi bestämmer oss, att vi kan ta en liten promenad genom stan. Vi parkerar över floden och är inne 10 minuter i hjärtat av staden. Däremot regnar det katter och hundar, så staden är inte riktigt lika rolig. Die wichtigen Sehenswürdigkeiten finden wir schnell, auch unser Hotel, in dem wir vor 5 Jahren mal ein Wochenende hier verbracht haben, entdecken wir auf Anhieb. In die Markthallen dürfen wir wegen der Hunde nicht rein, so schauen wir uns (mit Maske) die Stände außen an. Till 2 Stunden sehen wir alle aus wie begossene Pudel und flüchten uns in unser warmes Quartier. Nachts merken wir, dass wir Stadtleben gar nicht mehr gewöhnt sind, Hans-Peter liest die halbe Nacht, da er bei dem Lärm nicht schlafen kann ?
Es regnet die ganze Nacht und auch nach dem Morgenspaziergang sind wir wieder klatschnass ! Also brechen wir auf und fahren der Sonne entgegen. Das mit der Sonne klappt nicht ganz, aber es hört wenigstens auf zu regnen. Unterwegs sehen wir das „arme“ Lettland – verlassene Bauernhöfe und stillgelegte Industrieanlagen, man kann nicht glauben, dass wir in Europa sind.
Unterwegs schauen wir uns das riesige Schloss Rundāle an – einst die Sommerresidenz des Herzogs Ernst Johann Biron von Kurland. Welch ein Palast, man nennt es auch das „Ostsee-Versailles“ !! Das Schloss wurde in den letzten Jahren komplett renoviert, es macht einen tollen Eindruck, passt aber eigentlich überhaupt nicht in diese arme Gegend ? Schloßhunde sind nicht zugelassen, aber immerhin dürfen wir uns den weitläufigen, wunderschön angelegten Barockgarten anschauen.
Weiter geht die Fahrt auf kleinen Seitenstraßen durch das ländliche Hinterland, man kommt sich vor, wie aus der Zeit gefallen. Im Internet lesen wir, dass vor allem die Rentner, die oft nur 200,— € zur Verfügung haben, kaum überleben können. Die Menschen in den verarmten Dörfern des baltischen Hinterlandes haben es schwer, wer überleben will, hält sich eine Kuh und bestellt seinen Acker – für den Eigenbedarf.
Så, und nun haben wir – wieder unbemerkt- die Grenze überfahren und sind schon im nächsten Land, Litauen, angekommen.
Unser Fazit zu Lettland: es wirkte für uns noch wesentlich rückständiger als das Nachbarland Estland und wir waren zum Teil wirklich entsetzt, dass Menschen heutzutage noch so leben.
